marcushaggstrom

Med ”fokus på de glömda barnen” och allmänt välgörenhetsfärgat pladder kryddat med en sträng livsföringsmoral äntrade Maria Larsson folkhälsoministerposten för tre år sedan. En ministerpost som genom själva sitt namn borde förpliktiga till en förmåga att se kollektiva mönster före individuella. Maria valde dock snabbt den att rulla på i traditionella KD spår genom att sätta den ideella sektorn och barnen på piedestal kryddat med moralism. Självklart är föreningsliv en viktig resurs och barn en viktig målgrupp men de gångna åren har ett vidare perspektiv saknats.

Efter att snabbt ha raserat Mobilisering mot narkotika och alkoholkommitéen inrättades ett departements och myndighetsövergripande råd för samordning av drog- och alkoholpolitiken, till synes kraftfullt men i praktiken tandlöst. Efter inrättandet har kommunerna förgäves väntat på strategiska initiativ medan det råder en öronbedövande tystnad förutom när det gäller ovan nämnda målgrupper. Detta samtidigt som de ekonomiska medlen från statsmakten till kommunerna allt mer sinat.

Årets budget ger dock svar på tal om Alliansens folkhälsopolitik; skattesänkningar går före hälsa. Med hela 46 miljoner minskar statens satsningar på folkhälsa under propositionsnamnet ”En förnyad folkhälsa”. Inom området alkohol- och drogförebyggande åtgärder minskar det statliga stödet från en redan sänkt nivå på 256 miljoner till 72 miljoner. I en kommentar menar Maria Larsson att arbetet ”kräver långsiktighet, nu finns en ryckighet som skapar osäkerhet” å ena sidan samtidigt som hon vill ta reda på reda på ”om satsningarna fungerar innan man går vidare”.  En sak borde dock vara självklar, utan pengar fungerar inget.

Samtidigt väljer Alliansen att fortsätta satsningen på polisväsendet genom att anslå ytterliggare 4 miljarder kronor. Inriktningen på Alliansens politik är därmed tydlig: batongpolitik ersätter folkhälsopolitik.

Gävleborgs kommuner och landsting är sedan många år medlemmar i ECAD (European Cities Against Drugs), medlemskapet är ett ställningstagande i narkotikapolitiska frågor som är förankrad i våra folkvalda församlingar.

Under senare år har drogliberala krafter tyvärr allt mer lyckats flytta fram sina positioner genom att gömma sig bakom påstått humanistiska ställningstaganden som sprutbyte och så kallad ”underhållsbehandling” av opiatmissbrukare. Underhållsbehandling innebär att narkomaner förses med narkotikaklassade medel i förhoppning att de ska avstå från andra droger och kriminalitet. Båda nämnda exemplen är omstridda och saknar ett tydligt stöd i forskningen avseende att det skulle bidra till rehabilitering av narkomaner eller vad gäller frågan om smittspridningen.

Tvärtom framstår det som att införandet av så kallad underhållsbehandling kantas av läckage till den svarta marknaden och att kontrollen av missbrukarnas fortsatta missbruk av illegala medel och kriminalitet inte leder till konsekvenser i form av avstängning från ”underhållsbehandlingen”. Fokus i den narkotikapolitiska debatten har förskjutits från att arbeta från drogfrihet till att minimera skadorna av ett missbruk.

Vid ett möte våren 2008 mellan representanter i ECAD-Gävleborg och den ansvarige läkaren i Gävleborgs landsting, Lars-Åke Björklund, var enigheten om oenigheten i frågan om underhållsbehandling tydlig. Björklund försäkrade dock att gällande regelverk skulle följas bland annat i samverkan mellan psykiatri och polismyndigheten (gällande ev. fortsatt missbruk av illegala droger). Vidare utlovades att en oberoende och grundlig uppföljning skulle göras inom ett år. Någon uppföljning har vi inte sett skymten av. När kommer den?

Vi vill också upprepa frågorna som ställdes till ansvarig läkare Björklund i Hälsingetidningarna. Björklund har inte frågeställaren utan har istället riktat sitt intresse mot vem som skrivit insändaren. Att som ansvarig offentlig tjänsteman inte svara på frågeställningar från medborgare finner vi mycket märkligt.

Frågeställningarna är högst relevanta när det gäller hur programmet tillämpas i verkligheten och det borde vara en självklarhet att ansvarig tjänsteman besvarar dem. Vi upprepar därför frågorna och väntar på den utlovade oberoende utvärdering av den ”läkemedelsassisterade behandlingen” i vårt landsting.

 1. Är det meningen att Subutexen/Metadonet skall trappas ned?
2. Får projektdeltagaren höjd dos om han/hon inte mår bra på sin nuvarande?
3. Får deltagaren dricka alkohol?
4. De deltagare som har körkort, får de köra bil med Subutex/Metadon i kroppen?
5. Är "behandlingen" tidsbestämd?
6. Vilka krav ställs för att få delta i programmet?

Marcus Häggström                                                    Christer Skoglund
Ungdomskoordinator/Drogsamordnare                       Samordnare Brotts- och drog förebyggande frågor Söderhamn                                                              Ovanåker

Mattias Benke(S)                                                      Elin Lundgren (S)V. ordf.Barn- och utbildningsnämnd                                                      V.ord. Socialnämnden
Söderhamn                                                               Gävle

Under rubriken "Snuten ur Herrgården" (det mest nedslitna kvarteret i Rosengård) söker den gruppering som ofta definierar sig som "svarta blocket" i annars legitima och progressiva rörelsers demonstrationståg, underblåsa en redan spänd stämning i Skånes förortsområden. Detta genom att planera aktionen "Reclaim Herrgården" kommande lördag. Att det inte rör sig om någon ur förorten sprungen politisk gruppering framgår redan av arrangörernas hemsida där det via Youtube-klipp skickas tack till den våldsbenägna gruppen Antifascistisk aktion (AFA) för deras stöd till vad som kallas "åsiktsfestivalen".

Strategin bakom är knappast ny utan har provats av flera pseudoradikala rörelser genom historien. Inte minst RAFs blodindränkta strategi i 70-talets Västtyskland utgick från tanken att ju mer oreda som uppstår desto repressivare visar sig den "borgerliga staten" vara. Detta i sin tur ska framkalla revolutionen med stort R och därmed det klasslösa samhället, Amen!

När forskaren Magnus Ranstorp i januari publicerade en rapport som pekade på islamistisk radikalisering ibland annat Rosengård bemöttes den med en "politisk korrekt" spärreld av kritik. För den som vaket följer nyhetsbevakningen är det dock knappast en nyhet att Sverige bidragit med islamistiska martyrer på flera av nutidens krigsskådeplatser.

Att individualisera problemen i miljonprogramsområden är lika korkat som att förneka att den utgör en grogrund för gängkriminalitet och religiös fundamentalism. Den sociala situationen i förorterna bär vittnesbörd om hur kapitalt misslyckad Sveriges integrationspolitik varit under decennier.

Detta får dock inte leda till att de som företräder humanistiska och demokratiska värderingar blundar för problematiken i tron att vara toleranta. Att anarkistiska våldsverkare nu söker allianser med socialt utsatta ungdomar och förortsjihadister är minst sagt illavarslande.

Alltför ofta betraktas den anarkistiska svarta svans som försöker rida på andras elände eller engagemang med förlåtande ögon. En beundran av "engagemang" som de facto ofta tar sig form i vinande gatstenar, brinnande sopor och misshandel. Det är hög tid att sluta gulla med extremvänstern och bagatellisera fundamentalistiska krafter, i alla fall om demokratiska röster ska behålla sin trovärdighet och förmåga att reellt förändra samhället i en hållbar riktning. Allt annat innebär att vi degraderas till det som Lenin betecknade som "nyttiga idioter" i den fanatiska övertygelsens tjänst.

Att fotografi är ett mäktigt vapen i politiska sammanhang visste jag men det kunde få mig att bli efterspanad för förberedande av brott har aldrig slagit mig tidigare.

Min anställning hos kommunen ligger numera i Informationsenheten även om jag arbetar med projektet Ungdomslyftet. Eftersom kommunen lider av konstant brist på fotografier får jag ofta frågan från kollegorna om fotografier och nu har det även köpts in en ordentlig fotoutrustning. En solig vårdagsmorgon bestämde jag mig för att fotografera fastigheten Mården och dess glasfasad. En fasad som ur ett grodperspektiv får en att ana en skyskrapa i självaste småstaden. Efter ett par foton på olika avstånd och perspektiv begav jag mig på ett möte hos studieförbundet NBV.

Efter mötet dröjde jag mig kvar i solgasset utanför källarlokalen och samtalade med en kollega från socialtjänsten. I förbifarten noterade jag att både Polis och Securitas patrullerade centrum i större utsträckning än annars och funderade på vad som nu stod på. Väl åter på kontoret ringde närpolischefen som harklande undrade om det kunde ha skett någon förväxling.

Min fotografering hade utlöst ett större säkerhetspådrag... Extra vakter hade satts in i Nordeabankens lokaler, Securitas och Polis patrullerade av centrum både civilt och i uniform. Detta då banken slagit larm om att en mystisk individ rekognoserat vid deras lokaler med en kamera...

Närpolischefen åkte ned till banken för att förklara att det var kommunens samordnare i ungdoms- och drogfrågor som fotograferat och att de kunde avblåsa bevakningen. Som ett brev på posten kom repliken att det minsann sist var en polis som rånade deras bank.

SVTs aktuellt uppmärksammande igår sambandet mellan vår "säkra - rena" kärnkraft och den smutsiga gruvbrytningen i Afrika. På nykolonialt manér tar Afrikas gruvarbetare smällen för vårt välstånd.

Vattenfalls "miljöchef" Agneta Rising var med i studion och framstod som mer än lovligt korkad. Agneta Rising vägrade medge något samband mellan gruvbrytningen av Uran och sjuka gruvarbetare och gick så långt att hon menade att det rådde samförstånd kring detta i forskarkåren. Tvivla månde Elektra! Det finns gott om forskning på detta området som visar på ett samband och fullständigt glasklart "bortom allt rimligt tvivel" är sambandet mellan de radongaser som frigörs vid gruvbrytningen (genom uranets sönderfallsprocess och spridningen av radioaktivt damm).

Kärnkraft är en vare sig ekonomiskt eller humant hållbar kraftkälla som borde förpassas till historiens bakgård per omgående.

http://www.greenpeace.org/sweden/kampanjer/karnkraft/uran

http://www.nejtilluranbrytning.nu/

Johanna kommenterade ett av mina debattinlägg om kondomutdelning till prostituerade.

Nedan kommer några korta svar på kommentaren. I övrigt finns det flera inlägg på min blogg rörande denna fråga.

Jag hävdar absolut inte att alla inom en rörelse eller ett parti måste stå enade, mångfald berikar. Däremot bör det finnas någon överensstämmelse mellan ideologiska ställningstagande och praktisk politik.

Visst ska vi stödja och förebygga sociala problem men vi måste se att det finns fler än en väg för att nå detta mål och att vissa kanske är bättre än andra. Det finns inte heller en lösning för alla individer (som det är nu tenderar underhållsbehandling bli en universiallösning oavsett typ av drog som missbrukas, missbrukskarriär mm)

Medicin eller drog... Läser man Fass så är metadon ju inte precis alvedon. Jag ser inte själva ruset som avgörande snarare beroendet. Som jag tidigare skrivit kan underhållsbehandling vara ok i "kronikerfall", personer i för narkotikamissbrukare högre ålder (+30) och som tidigare genomgått behandlingar syftande till drogfrihet.

Utifrån min kännedom så är jag tyvärr inte imponerad av hur Socialstyrelsens riktlinjer efterlevs av sjukvården. Jag tycker dessutom att de är på tok för liberala när det gäller exempelvis minimiålder för underhållsbehandling.

Sen har vi problematiken med sidomissbruk, läckage från programmen mm.

Jag ser fram emot en ordentlig nationell utvärdering av de riktlinjer som infördes för fyra år sedan och effektiviteten i programmen.

Glöm sen inte alla de före detta opiatmissbrukare som blivit drogfria utan kemiska preparat.

Vidare får man inte glömma läkemedelsindustrins intressen i denna debatt! Vore kul om något av alla debatt/granskande TV-program tog dem under luppen.

Nej jag tror inte heller att prostitution eller missbruk attraherar nya "brukare" pga fria sprutor eller kondomer.

Intressant är för dock att smittspridningen av HIV under 80-talet var betydligt lägre i Stockholm än i Skåne. Detta trots att Stockholm sa nej till sprututbyte medan man i Skåne satsade på det med argument att förhindra HIV-spridning. Stockholm valde att arbeta med lättillgänglig missbruksvård och uppsökande narkomanhälsovård.

Däremot är det otvivelaktigt märkliga signaler från samhället att motarbeta prostitution och missbruk med lagar & ord men samtidigt i praktiken tillhandahålla redskap för detta.

Och jag är övertygad om att det finns bättre alternativ.

I början av februari stod Göteborgs stad värd för World Mayor´s Conference on Drugs

vilken arrangerades i samverkan med European Cities against Drugs. Bland 10 talet föredragshållare hörde den tidigare utrikesministern Jan Eliasson, Göteborgs kommunselseordförande Anneli Hultén och FNs generaldirektör i drogfrågor Antonio Maria Costa till de mer kända. Konferensen gästades av 250 delegater från hela världen, däribland Sydafrika, USA, Ryssland, Costa Rica och Vietnam.

Antonio Maria Costa pekade på att alla kan se problem i sina städer, drogrelaterad kriminalitet, trafficking, våldsbrottslighet och missbrukarnas lidande. Med tydlig adress till konferensens lokalpolitiker sa han:

- Detta gör dina städer osäkra för boende, oattraktivt för investerare, föga inbjudande för turister och ohälsosamma för alla. Låt mig vara lite provocerande: är detta resultatet av en ondskefull kraft eller en handling av Gud? Nej, problemet är människan. Städer har narkotikaproblem som de själva väljer!

Konferensen avslutade med att en gemensam resolution antogs vilken bland annat fastslog att Cannabis globalt är den vanligast förekommande narkotikan. Utifrån att omfattande forskning visar att användningen av cannabis är skadlig för hälsan, orsakar brottslighet, och är beroendeframkallande krävs åtgärder från varje stad och land.

Fakta: European Cities Against Drugs bildades 1994 på initiativ av Stockholms stad som en reaktion mot de krafter som med staden Frankfurt i spetsen dragit igång en rörelse för legalisering av narkotika. En resolution antogs som grund för det fortsatta arbetet och som stöd för FNs konventioner och resolutioner mot narkotikamissbruket. ECAD har i dag 265 medlemsstäder i 29 länder i Europa. I Sverige har 37 kommuner undertecknat Stockholmsresolutionen och därmed blivit medlemmar i ECAD.

A question to ECAD Advisory Board concerning ECAD Activities on behalf of the ECAD Gävleborg

Those of us who have closely followed ECAD work for a long time find the latest novelties in ECAD development disturbing.

ECAD was founded by Stockholm Resolution 1994 as an independent drug policy organisation in support for the UN Conventions and has been a counterforce to drug legalisation movement, operating within the framework of the so called Frankfurt resolution.

There is obviously a democracy breach about Stockholm officials harbouring the seat of the organisation and its staff. Present arrangement allows Stockholm authorities to exercise a sort of disproportionately vast influence on the organisation.

In Sweden and in Stockholm operate powerful pro-liberal forces that steer drug policy towards the drug liberal course by using the arguments of Harm reduction.. That is being done by advocating in favour of the syringe exchange programmes and medically assisted treatment as most rational measures of pragmatic drug politics. ECAD new director seems to have chosen the same path, which is unfortunate.

 Speaking at various occasions on behalf of ECAD the new director has been soliciting in favour of methadone maintenance programmes and liberal regulations concerning these.

ECAD homepage for Sweden and ECAD Activities tell us that the new director has agreed with the representatives for Norwegian cities that it was wrong to criticise city policies when introducing injection rooms for those who abuse drugs because "we need to treat other methods with respect".

However, the critique about Oslo injection rooms does not come from ECAD for this matter; it comes from a report prepared by International Narcotics Control Board, an independent organ monitoring the implementation of the UN drug control conventions.

Moreover, the director has opposed to the new force declaring anti-liberal drug attitude, the World Forum Against Drugs and refused to sign its declaration.

 It also seems unusual that time and resources are being earmarked for the purpose of enrolling more cities from Spain. It is certainly good to have more cities joining the organisation, but wouldn't it be strategic to focus on the cities that share ECAD vision of restrictive line in drug policies and to face the challenge from the eastern European networking and broaden Russian network of cities instead?

Our questions to ECAD Advisory Board are:

* Do you share the views and ideas the new ECAD director has expressed?

* Have the Advisory Board discussed the new organisational policy lines and thus is going to suggest new, less restrictive and more liberal attitude to drug policies for ECAD?

En intressant frågeställning har dykt upp i Malmö. För att förhindra smittspridning bland prostituerade och sexköpare har en grupp inom socialtjänsten arbetat förebyggande med att bla dela ut kondomer till torskar. Politiskt korrekt, är bla kommunalrådet, omedelbart upprörd över detta då det bland annat ger fel politiska signaler.

Jag delar den ståndpunkten MEN den torgförs i en stad som på det narktikapolitiska planet förordar sprututbyte och metadonförskrivning till missbrukare. Vilka signaler ger det? Dubbla!

Rimligen måste det politiska ställningstagandet i olika frågor utgå från en gemensam grundhållning/ideologi.

Antingen jobbar vi för exempelvis ett narkotika fritt och prostitutionsfritt samhälle. I så fall använder vi uppsökande verksamhet, sjukvårdens och juridikens verktyg för att på ett restriktivt sätt hantera dessa företeelser och för att stödja människor i att ta sig bort från en ovärdig tillvaro. Vi använder olika verktyg och olika delar av samhällets arenor i detta arbete men färdriktningen på arbetet är densamma.

Eller så kapitulerar vi och väljer att betrakta dessa sociala problemområden som så olösliga att vi väljer att acceptera missbruk och prostitution och faller in på vägen att det enda verktyget är att mildra dess konsekvenser.

Jag är övertygad om att ett humant och socialt hållbart samhälles mål alltid måste vara att med alla medel hjälpa den enskilde till att komma bort från sin problematik genom att kombinera förebyggande, vårdande och rättsliga åtgärder inte att kapitulera.