Dagdrömmen om att Gävleborg ska ingå i en Svealandsregion har nu definitivt gått upp i rök. Uppsala har tydligt sagt ifrån när det gäller att bilda region ihop med vårt län. Dalarna är de enda som besvarat friarstråten. Förhoppningsvis får detta oss att släppa den enkelriktade tanken på att vi till varje pris måste söderut. Gävleborg har mer gemensamt med Dalarna, Jämtland och Västernorrland än med Uppsala eller Örebro. Tillsammans kan vi möta framtidens utmaningar utifrån likartade förutsättningar. Eller som en bekant sa; ”Hellre porten till Norrland än avkrok i Svealand!”.

I februari startade den parlamentariska regionkommittén sitt arbete kring regionfrågan. Bakgrunden är att landets landsting har möjligheten att på egen hand bilda större regioner, är inte det gjort före 2012 kommer regeringen att ta beslut om en ny statlig läns/regionindelning 2015. Fördelarna med större regioner är bland annat en större skattebas för landstingen (nödvändig med tanke på sjukvårdens fortgående utveckling och specialisering), att regionerna själva skulle få kontroll av en dela av de statliga utvecklingsmedlen som länsstyrelsen administrerar och att regionerna skulle bli en starkare röst i EU-sammanhang. Nackdelar är exempelvis att hela frågan knappast är känd i den breda allmänheten samt risken för stora avstånd mellan förtroendevalda politiker i en ”storregion” och den lokala befolkningen.

Regionfrågan har varit aktuell tidigare, kring 2005 men Gävleborgs dåvarande ansökan om regionbildningen ”Svealand” med Dalarna, Uppsala avslogs av kammarkollegiet. När den parlamentariska  regionkommittén startade sitt arbete med ett ”stormöte” under vårvintern med kommun och landstingspolitiker från länet på Bollnäs folkhögskola var den tidigare Svealandsansökan som utgjorde basen för diskussionerna. Att bilda region norrut avvisades snabbt av ledande politiker som prompt vill söderut. Representanter från S & M ur kommittén har varit på några sonderingar i de andra länen men har mest bemötts med tvekan. Dalarna är det län som tydligt uttalat att det vill samverka med Dalarna men kommittén har avvisat en regionbildning enbart med Dalarna (klokt med tanke på hur landstingets ekonomi ser ut där).

Under den senaste sonderingsträffen nu under sensommaren har dock Uppsala avvisat regionbildning överhuvudtaget. I gårdagen GP skrev 3 tidigare regionråd och förordade att Värmland ska söka sig mot Västra Götaland och Bohuslän, i dag dementerar flera politiker detta i VF, förvirringen tycks total.  

Nästa träff i kommittén blir i början på september och det återstår att se om läget klarnar. Situationen nu är mer förvirrad och osäker än tidigare. Personligen känner jag mig tveksam om Gävleborg kommer att kunna presentera något förslag till statsmakterna överhuvudtaget, det finns för lite ”driv” i hela frågan.

Sen är frågan hur medborgarna i Gävleborg får bli delaktiga i diskussionen, i dag känner knappt länets förtroendevalda till den. Regionbildning eller vilse i pannkakan?

I maj fick jag möjligheten att tillsammans med representanter för S och V i Gävleborg bevaka det turkiska valet i Turkiets kurdiska delar. Resan bekostades av våra respektive partier och i Gävleborg tog Söderhamns Svensk Kurdiska förening initiativ till arrangemanget men det deltog ”frivilliga valobservatörer” från många håll i landet.

Dagarna före valet bestod av studiebesök främst hos det kurdiska partiet BDPs (Demokratiska fred och frihetspartiets) olika institutioner och valevenemang. Kurdernas kamp för att få sin kulturella identitet och grundläggande rättigheter tillgodosedda bemöts fortsatt med kraftfull repression från den turkiska staten. Tusentals ungdomar sitter häktade på godtyckliga grunder liksom ett flertal demokratiskt valda borgmästare under samlingsanklagelsen ”terroristkopplingar”. Detta till trots präglades valspurten av en genuin entusiasm som skiljer sig väsentlig från en svensk valrörelse. Musik, sång och dans pågick långt in på natten.

Själva valdagen delades vi in i 3 team som skulle åka runt till olika vallokaler i Midjatregionen för att se om vallagen efterlevdes. Det gällde bland annat att ingen beväpnade polis och miltär personal fick vistas i vallokalerna, något det var lite si och så med. Generellt verkade valet gå bättre till i staden Midjat än i byarna utanför även om vissa lokaler i staden  var mer eller mindre ockuperade av civil och uniformerad polis som tillämpade lagstiftningen  efter eget tycke och bland annat arresterade BDPs valövervakare. I byarna var det värre. Här berättade människor öppet att de sålt sina röster och vi såg även att det skedde ombudsröstning med valsedlar ”buntvis”(något som ej är tillåtet). Värst var ändå de 2 vallokaler där det utbröt riktigt våldsamma rallarslagsmål både mellan kurder och turkar men även internt mellan turkar. En statlig valförrättare berättade att situationen var okontrollerbar för honom och hans makt enbart vilade på militären utanför. Lynchstämningen låg i luften.

Sammanfattningsvis tror jag ändå att vår närvaro gjorde nytta. Framförallt uppskattade BDP vår närvaro och i alla fall några av de som fifflade under valet vet att de hade internationella ögon på sig.

BDP fick från 20 till 36 mandat vilket bidrog till valnattens glädjescener. Mandatökning bestod inte enbart av kurdiska kandidater utan även av kristna och assyrier som kandiderade för BDP. Några kandidater som valdes in var just de häktade borgmästarna. Enligt turkisk vallagstiftningen skulle de omedelbart ha släppt, något som fortfarande inte skett, någon rättegång har de heller inte fått. Tyvärr övergick firandet av valresultatet dock snabbt till våldsamma attacker från den turkiska polisen.

Mot våra om än marginella erfarenheter av kurdernas situation i Turkiet kändes det minst sagt skamligt att höra Sveriges utrikesminister Bildt gratulera Turkiets premiärminister Erdogan till ett väl genomfört val.

Barn som växer upp i fattigdom har inte samma chans i skolan, på arbetsmarknaden eller ens samma chans att få vara friska. Fattigdom kan skapa problem som lever kvar under resten av människors liv. Därför måste arbetet med att bekämpa barnfattigdomen prioriteras.

Frågor som påverkar barnfattigdomen finns utspridda på politiska nivåer. Det gäller frågor som utförsäkringar, möjligheterna att läsa in betyg, bostadsfrågor och mycket annat. Vi måste motarbeta denna fragmentisering av frågan. Ansvaret för barns och ungas uppväxtvillkor måste samlas tydligt.

Det är viktigt att få en samlad handlingsplan som bland annat Rädda Barnen kräver. Precis som det finns politik som kan motverka fattigdomen, finns det politik som kan skapa fattigdom. Det handlar om sådant som utförsäkringar, om svårigheter att läsa upp betyg, om vräkningar av barnfamiljer, om ensamstående föräldrars ekonomiska möjligheter. Därför behöver vi en handlingsplan med tydliga mål, där hela den ekonomiska politiken utvärderas ur ett barnperspektiv.

I dag var det möte med nämnden för tillväxt och regional utveckling på Bollnäs folkhögskola. Dialogen med eleverna gav en stark bild av folkhögskolornas möjlighet till individuellt växande tillsammans med andra oavsett ålder eller bakgrund. Värdefullt samtal och nästan lika magiskt som eleven som trollade 50 kronors sedlar till den dubbla valören...

Nämnden bestämde också att sätta igång arbetet med en kulturplan för Gävleborg. Syftet är att tydliggöra och förnya uppdraget till de regionala kulturverksamheterna och därmed stimulera vidare utveckling. Planen är sedan ett underlag för statens fördelning av bidragen.
Jag hoppas att den process som nu startar blir så bred, öppen och kreativ som det diskuteras. Få tradtionella möten och fler öppna workshops. Att arbete även sker på webben känns nutidsorienterat och offensivt för en offentlig verksamhet. Följ arbetet på bloggen:

http://kulturplangavleborg.blogspot.com/

Den slutliga fördelning av statsbidragen, som planen utgör grunden för, måste förbli ett oskrivet blad. För min del menar jag att någon av länets institutioner mycket väl kan få stryka på foten till förmån för exempelvis en futuristisk videoperfomance verksamhet i Loos eller något annat vi i dag inte ser inom den vanliga ramen.

Nämnden tog också en handlingsplan för att öka de förnyelsebara drivmedlen i busstrafiken. Nödvändigt dels av klimatskäl men även utifrån att X-trafiks budgetprognos som redan nu pekar på ett underskott på grund av att dieselprisindex går upp. Peak-oil är som bekannt passerad och dieseln kommer knappast att bli billigare...

Frågan om större regioner har varit död i länets politiska debatt efter att frågan om bildandet av en region tillsammans med Dalarna, Värmland, Västmanland, Örebro och Uppsala avslogs av Kammarkollegiet för något år sedan.

Diskussionerna om framtida regionbildningar har som sagt pågått under flera år. Motiven till att bilda nya regioner som är större än dagens landsting handlar mycket om att skapa bättre förutsättningarna för regional utveckling och tillväxt men också för hälso- och sjukvården. Ett annat motiv är att skapa en organisation som kan samspela med en ny statlig regional förvaltning och som kan hävda sig nationellt och i EU, till exempel när det gäller satsningar som rör infrastruktur, sysselsättning och innovationssystem.

Nu har frågan dock åter blivit aktuell och om länen själva inte ”klarar av” bildandet fattar regeringen beslut om nya regioner 2015. Region Gävleborg och landstinget har haft två stormöten med förtroendevalda och tjänstemän från landsting och kommunerna för att diskutera Gävleborgs val av region. Processen präglas enligt min mening av brådska, redan i år måste bilden ha klarnat om hur regionerna ska se ut.

Det var redan på det första mötet i januari tydliga besked från regionens och landstingsstyrelsens ordföranden om att Gävleborg vill söderut och att alla ska vara eniga. Sånt ger mig rysningar. Man kan inte inleda en förment demokratisk process i en så viktig fråga med att direkt peka ut facit och kräva rättning i leden. Så tycks dock processen tyvärr fortgå och när det efterfrågats alternativ till Svealandsprojeket blir de svaret skyldiga.

Rent krasst är Gävleborg ingen attraktiv partner för länen söderut. Vi är ett län med låg utbildningsnivå, hög arbetslöshet, höga ohälsotal mm. En ”död zon” är omdömen som vi får från våra grannar.

Själv ser jag större möjligheter med ”Region mittsverige”, Gävleborg, Dalarna, Jämtland och Västernorrland skulle mycket väl kunna bli en region med både gemensamma möjligheter och utmaningar. Gävleborg har mer gemensamt med dessa skogs och industrilän än tillväxtregioner som Uppsala och Örebro. Dessa län skulle gemensamt kunna vända den negativa spiral de befinner sig i det post-industriella samhället. Eller som en kommentar jag fick på ett debattinlägg i detta ämne: ”Hellre porten till Norrland än avkrok i Svealand”.

Jag tror personligen inte heller vi ska låsa oss vid dagens gränsdragningar. Hälsingland har en tydlig egen identitet, kanske ska länet gå åt varsitt håll?
Det är viktigt attmedborgarna i Gävleborg får bli delaktiga i diskussionen!

Läget just nu liknar mest ”vem tar vem” och det senaste är att Uppsala, Värmland och Sörmland har heta känslor och vill bilda en ”bananregion”. Som jag ser det är risken för vår del om vi fortsätter att låsa oss för ett alternativ att vi blir kvar på avbytarbänken.

Uttalande från miljöpartiet de Grönas årsmöte för Gävleborgs regionavdelning:

 

Vi vill från Miljöpartiet Gävleborgs årsmöte uttala att kärnkraften är livsfarlig, passar inte in i ett modernt samhälle och bör avvecklas snarast. Enligt Naturskyddsföreningen är det möjligt att halvera svenskt energibehov genom framförallt energieffektiviseringar1. För den elproduktion vi är i behov av finns tekniska lösningar för hållbara alternativ men det fordras också en ny energipolitik för att realisera dem. En sådan omställning av energipolitiken skulle bli en avgörande injektion på arbetsmarknaden med nya så kallade gröna jobb.

Vi uppmanar politiker i övriga partier att dra de enda rimliga slutsatser som kan dras efter de tragiska och avslöjande händelserna i Japan - sätt omedelbart igång en process för avvecklandet av all svensk kärnkraft!

Helt i strid med folkets vilja under folkomröstningen har alliansregeringen nu öppnat upp för nya kärnkraftverk i Sverige – när alternativet ”avveckling med förnuft” vann folkets förtroende 1980. Miljöpartiet har aldrig accepterat kärnkraften som en lösning på el-försörjningsproblematiken och har hela tiden, hävdat att tekniken är farlig för människor och skadlig för miljön. Reaktorsäkerhetsproblemen har varit ett av de avgörande argumenten för detta ställningstagande.

Marcus Häggström & Therese Metz, på uppdrag av Miljöpartiet Gävleborgs årsmöte
Sammankallande i Miljöpartiets regionstyrelse Gävleborg

Många nya intryck under de första månaderna i landstingsstyrelse och fullmäktige. Landstingets verksamhet är bred och mångfacetterad och fylld av specialistkunskaper. Det är en mandatperiod sedan jag satt där sist men det känns om att det råder en spirande anda av samförstånd mellan majoritet och opposition istället för ett konstant skyttegravskrig. Landstingstyrelsen har börjat jobba med en gemensam vision i syfte att utkristallisera mål att arbeta för. En bra ansats att söka gemensamma nämnare istället för skiljaktigheter. En del är rädda att det riskera att sudda ut partierna profil. Det tror inte jag, väljarna uppskattar verkstad före politisk teater och dessutom ger en god anda möjlighet för profilfrågor snarare än motsatsen.

Politiken ska syssla med Vad-frågor och tjänstemännen med Hur-frågor är en ofta upprepad uppdelning mellan politiken och förvaltningen. Frågan är vart gränsen går? I förra veckan besökte jag och mina partikamrater Hudiksvalls sjukhus, bland annat ambulansen, receptionen och Barnkliniken. Imponerande verksamheter! Oron för att läggas ned lever dock påtagligt kvar, något som de tre nuvarande styrande partierna Mp, S & C är överens om inte är aktuellt. Men när det gäller gränsen mellan politik och förvaltning blir exemplet Barnkliniken svårt. Här vårdas nyförlösta mödrar i samma sjukhuskorridor som kvinnor som genomfört en abort med barn döende i cancer. Det känns inte bra! Återstår att fundera på hur den situationen kan förändras utan att klampa in på "hur-frågorna" allt för mycket. En del verksamhetsföreträdarna vi träffade pekade på just de bristfälliga och otidsenliga lokalerna och hade en vision om ett ”Barnens hus”. Intressant, kanske den vägen det ska gå?

I dag blev det klart att det Wallenbergägda Aleris vann upphandlingen av Bollnäs sjukhus. Allt gick rätt till vad gäller kriterierna för pris och kvalitet. Det känns ändå trist att vi som vanligt i Sverige hamnar i antingen-eller. Antigen landstinget eller Wallenberg. Vart får de kooperativa eller idéburna driftsformerna möjlighet till att förverkliga sina alternativa driftslösningar?

I tidningen Svensk jakt lyfter så jägaren Mikael Karlsson nya aspekter i den heta vargdebatten. Kort sammanfattat menar han att en vargstam på 1000 individer skulle leda till ett produktions/konsumtionsbortfall av älg och rådjurskött samt av småskalig köttproduktion motsvarande 25% av den mest miljövänliga och uthålliga köttproduktionen i Sverige. Ett bortfall som sannolikt ersätt med ex. köttdjur uppföda på kraftfoder i Brasilien. Nu ska man ju inte svära på att siffrorna är exakta men visst är bortfall av klimatsmart kött en aspekt väl värd att reflektera över när det gäller den inflammera debatten om antalet rovdjur i våra skogar.

Hur ska länet utvecklas, vilken region ska vi ingå tillsammans med andra? Länets kommuner och landsting har detta år på sig att tillsammans med andra län föreslå bildandet av en större region som bland annat kommer att ta över länsstyrelsefrågor, sjukvården och regionala tillväxt- och utvecklingsarbete. En region där landstingsfullmäktige ersätts med ett direktvalt regionparlament omfattande en betydligt större geografisk yta.Kommer Gävleborg inte med något förslag så bestämmer regeringen åt oss senast 2015.

 Efter regeringens avslag ansökan om bildandet av ”Region Svealand” 2008 slumrade frågan in. Hur många länsinnevånare känner till den här processen och är engagerade i frågan? Troligen ett fåtal, för det verkar som att till och med politiken i länet vaknat upp i sista minuten.
Nu på måndag samlas företrädare för de politiska ledningarna i Bollnäs för diskussioner i frågan. Ska det gamla förslaget på en region Svealand tillsammans med Dalarna återupplivas och även nu vara huvudspåret? Ska det breddas så att även Örebro län tas med? Ska överhuvudtaget vårt län behållas intakt eller de södra delarna åt ett håll och Hälsingland åt ett annat. Hur kommer medborgarna med i i det arbete som ska göras i år?

I den här processen är det viktigt att reflektera över länets utmaningar och utvecklingsmöjligheter. Gävleborg - ett  före detta industriland, ett skogslän med stora glesbygdsområden i dess inre och som lider av en hög arbetslöshet, låg utbildningsnivå, höga ohälsotal och hög landstingsskatt är knappast något andra län drömmer om att gå samman med.

Samtidigt har vi utvecklingspotential i form av en fantastisk natur, en rad smultronställen, småföretagande, gtöna näringar, upplevelseturism, skapande kultur och en närmat oexploaterad kuststräcka.

Kanske vore det bäst att länet går samman med mer likartade län för att gemensamt tackla framtidens utmaningar istället för att bli sorgebarnet i den nya klassen? Istället för att drömma om effekter av motorerna Uppsala och Örebro kanske vi skulle kunna hitta vår egna väg till framtiden baserad på dagens faktiska förhållandena.
I så fall är det intressantare att tänka sig att de allt mer av-industrialiserade skogslänen som har många gemensamma utmaningar; Västernorrland, Jämtland och Dalarna tillsammans med Gävleborg bildar en region för att staka ut vägen till framtiden. ”Region Mittsverige”?

Första beslutsmötet med landstingsstyrelsen på den nya mandatperioden kändes bra, god stämning och även om vi inte alltid var överens så var det ingen som kröp ned i skyttegravarna. Jag hoppas vi även i fortsättningen kan hålla oss på den nivån. Samarbete över block- och partigränser är alltid mer utvecklande för verksamhet och länet än partipolitiska charader.

Eftermiddagen ägnades åt den viktiga regionfrågan. Länets kommuner och landsting har detta år på sig att tillsammans med andra län föreslå bildandet av en större region som bland annat kommer att hantera såväl länsstyrelsefrågor som sjukvård och regionalt utvecklingsarbete. En region där landstingsfullmäktige ersätts med ett direktvalt regionparlament.

Kommer vi inte med något förslag så bestämmer regeringen åt oss 2015.

Jag undrar hur många länsinnevånare som känner till den här process och är engagerade i frågan. Troligen ett fåtal, för intrycket är att tom politiken i länet vaknat upp i sista minuten. På måndag blir det en seminariedag i frågan för kommun- och landstingsledning. En intressant uppstart, frågan är hur och vart vi tar vägen?

Ska det gamla förslaget på en region Svealand tillsammans med Dalarna återupplivas och även fortsättningsvis vara vår väg? Ska det breddas så att även Örebro län tas med? Ska överhuvudtaget vårt län behållas intakt eller de södra delarna åt ett håll och Hälsingland åt ett annat.

Klart är iaf att vårt län med sin problematik som före detta industriland, med dagen arbetslöshet och låga utbildningsnivå knappast är något andra län sucktar efter att gå samman med. Samtidigt har vi utvecklingspotential i form av skapande kultur, småföretagande, en fantastisk natur, en rad smultronställen och lågt utvecklad kust.

Kanske vore det bäst att länet går samman med mer likartade län för att tackla framtidens utmaningar gemensamt istället för att bli sorgebarnet i den nya klassen?

Samverkan Gävleborg slog vid dagens landstingsstyrelse in öppna dörrar när det gäller folkhälsoarbetet i länet. Utifrån att KDs oppositionsråd Ingemar Khalén under morgonen talat med ett kommunalråd kastade samverkanspartierna fram ett yrkande om att dubblera landstingets anslag till kommunala folkhälsostrateger till 5 miljoner. Detta utan motkrav på kommunerna och utan seriös finansiering av förslaget. Jag kallar det för populism.

Vi måste komma ihåg att det just nu pågår ett arbete tillsammans med kommunerna för att ta fram en ny plan för ett strategiskt folkhälsoarbete i länet. Det vore mycket märkligt att under pågående dialog ”bara för” kasta in ytterliggare resurser riktade till de kommunala tjänsterna som folkhälsostrateger. Snarare borde de avtal som skrivs mellan landsting och kommun förtydligas när det gäller vad kommunerna förväntas utföra för folkhälsoarbete i samverkan med landstinget.

En parallell är de tjänster som ”drogsamordnare” som statsmakterna för ett antal år sedan tillskapade ute i kommunerna genom riktade statsbidrag. Tjänsterna tillsattes i nästan alla kommuner och det drogförebyggande arbete fick en skjuts framåt. När statsbidragen upphörde försvann tjänsterna lika snabbt och finns i dag finansierade med kommunala medel i få kommuner. Utan en ordentlig förankring i kommuner (som bla kan mätas i viljan att avsätta kommunala medel) riskerar satsningar utifrån att bli av väldigt tillfällig natur.  Upp som en sol och ned som en pannkaka med andra ord

Helt klart behöver det göras mycket för att förbättra folkhälsan i Gävleorg men det krävs ett långsiktigt strategiskt arbete där både kommun och landsting utgör två viktiga aktörer. Landstinget själv har en läxa att göra i sina egna verksamheter när det gäller folkhälsofrågor.

Men snarare än att storebror landstinget ska totalfinansieras tjänster i kommunerna borde i så fall någon form av fond med stimulansmedel för konkret folkhälsoarbete skapas. Där skulle kommuner, ideella organisationer med flera kunna få möjlighet till stöd i sitt arbete för en bättre folkhälsa.

Slutligen är det inte minst viktigt att komma ihåg att folkhälsa inte bara handlar om motion & morötter. Områden som delaktighet och inflytande, arbete, samhällsbyggnadsfrågor och kultur för att nämna några påverkar direkt samhällets såväl som individens hälsa.

Landstinget behöver rekrytera psykiatriker inom vuxen och Barn- och ungdomspsykiatrin. I dag uppmärksammar Arbetarbladet hur rekryteringen är tänkt att gå till.Läkare bjuds in till en heldag i Gävle.
Dagen består delvis av landstingsrelaterade övningar men övergår sedan till besök på Mackmyra Whiskey och avrundas med en  hockeymatch i Läkerol arena.Vad säger det om den rådande kulturen hos de ansvariga för personalrekrytering? Inget annat än att det råder en "grabbkultur" som andas forntida dar!

Jag har inget emot vare sig whiskey eller hockey men kombination i en tänkt personalrekryteringskampanj får mig att studsa och då inte minst ur ett jämställdhetsperspektiv.

Länet har mycket att visa upp sin attraktivitet i livsmiljö med; Järvsö med sin skidanläggning och Järvzoo, fisket i Ljusnan, Wij-trädgårdar, Hudiksvalls museum, Folkteatern, Växbo kvarn & lin, Hälsingegårdarna, ostkiosken i Alfta, Högbo bruk, Axmar brygga för att nämna några.

Men landstinget fastnar för whisky & hockey.