Moderaten Patrik Stenvard och Sjukvårdspartiets Stig Zettlin har gett den politiska oärlighten ett regionalt ansikte. Inte nog med att de upprepade gånger ger sken av att landstingets ekonomi befinner sig i fritt fall och att inget skulle göras åt detta så menar de att politiska mål saknas för landstinget. Om vi inte visste bättre skulle man kunna tro att dessa herrar sover på landstingsstyrelsens möten. Måldokumentet ”Goda utsikter för ett livskraftigt Gävleborg” togs för inte allt för länge sedan av fulllmäktige. Dokument processades fram i landstingsstyrelsen under workshopslikande former av samtliga partier. Att sedan varken Zettlin eller Stenvard vågade ställa sig bakom det i slutändan utan istället fegade ur får stå för dem.

Målokumentet är tydligt kopplat till indikatorer för att göra det mätbart, ett arbete som redovisats vid flera sammanträden i landstingsstyrelsen. Det har också upprepade gånger redovisats vilka åtgärder som pågår för att få kontroll på den negativa utvecklingen i två av landstingets divisioner genom ett organisationsöversynsarbete som syftar till att arbeta mer strukturerat genom en tydlighet i ansvar, roller och ökad samverkan. Produktionen måste ständigt effektiviseras och sjukvårdsproduktionen anpassas till ett ojämnt patientinflöd. Vi är övertygade om att våra kompetenta tjänstemäns arbete kommer att ge goda resultat inte bara för patienterna utan även ekonomiskt.

Nej,  moderaterna och sjukvårdspartiet får nog hyfsa sin retorik om de inte ska tappa alla trovärdighet, en närmare granskning tål den inte.

Marcus Häggström & Maria Aspers

Miljöpartister i landstinget

Bra dag med landstingsfullmäktige i dag. Det vill säga för de flesta utom moderaterna och sjukvårdspartisterna som verkar ha tagit svartmålning och negativ kritik av det mesta som sitt varumärke. Allra helst sjukvårdspartiets krumbukter blir allt mer komiska, idag ville de återstarta Bollnäs akutsjukvård och förlossning med hänvisning till teknink- och medicinutvecklingen. Det var just några av skälen till att det avvecklades.

Etiska placeringar av pensionskapitalet är något som diskuterats under många år och som mötts av många märkliga invändningar men som Gert Fylking brukar säga: Äntligen! är det klubbat.

Sen avhandlades ett ovanligt stort och  betydelsefullt infrastrukturärende.
Landstingsfullmäktige beslutade enhälligt att stödja EU-projektet ”Den bottniska korridoren” som ska förbättra råvaru- och persontransporter från och mellan nordkalotten ned till marknaderna i Europa. En investering på mellan 5-7 miljarder euro till år 2020. En investering som ger norrland livskraft och nya möjligheter.
Sen är det väl ingen som missat den positiva ekonomiska hushållningen i Landstinget Gävleborg? 100 miljoner + i resultat före finansnetto.
Nu moderniserar vi Sverige!

Vargen hör naturligt hemma i den svenska faunan. Sverige har råd med en varg i sina rovdjursstammar. Genom en klantig regeringspolitik (centern) och det faktum att påstådda naturvänner/djurrättsaktivister blandat EU byråkratin i leken har den svenska rovdjurspolitiken havererat.
Nu skjutsats vilda bedövade djur med helikopter kors och tvärs genom landet och djurparksuppfödda djur ska planteras ut i skogarna. Misstron mot det demokratiska systemet gror sig allt starkare i stugorna.
Den svenska vargstammen lider fortfarande av inavel och behöver genetisk förstärkning. Det måste ske den naturliga vägen genom att invandring via norrland garanteras utan att renskötseln utsätts för allt för stora prövningar.
Vargen är ett imponerande och intressant djur, men är inget övernaturlig väsen, den är ett vilt som liksom allt annat vilt ska förvaltas genom jakt.
Människor på landsbygden har rätt till livskvalité i skog och mark, rätt att slippa rovdjur i djurhagen, kring gårdsknuten eller i lokalsamhället. Ofta glöms vargens föda i form av vilt bort i debatten. Det har gjorts beräkningar som visar att ett vargpar konsumerar 75 000 portioner älgkött årligen. Viltköttet totalt förser oss med 15 000 ton och utgör ett betydande tillskott klimatsmart kött.
Hur många ska vi ha då? Jag bedömer att runt 400 vargar som är väl spridda över vårt land kan vara en rimlig nivå, en nivå som kan få en bred acceptans. Dagens koncentration av varg till mellansverige utsätter både lokalbefolkning och vargen för onödiga prövningar. Tjuvjakt kan aldrig accepteras, lika lite som en havererad och konstlad rovdjurspolitik.

Snart andra månaden på det nya nya året och hög tid att sätta fart på bloggen igen. Det ryktas att det i morgon kommer nya inlägg i debatten om friskolor. Bra det. Att alternativa driftsformer blir lika med riskkapitalbolag som flyttar vinster till skatteparadis är ingen annan än motståndare till alternativa driftsformer betjänt av.  

Jag slutar aldrig att förvånas över den svenska politiska debatten där det allt som oftast är svart eller vitt, pendeln yttersta svängningar blir referenspunkter i debatten, gråskalorna saknas.

Jag förordar den tyska modellen av ”offentliga bärare”. Ett system stimulerar fördelarna med alternativa driftsformer (självstyre, engagemang mm) utan att bli profithungrigt. Offentliga uppdrag som förskola, skola, äldreomsorg läggs ut på ”offentliga bärare (öffentliche träger)” som ideella organisationer kyrkor mm. I Sverige avfärdas detta med att det skulle strida mot EU principer för offentlig upphandling vilket måste vara nonsens med tanke på att Tyskland är ett av EUs kärnländer.

Miljöpartiet är det parti som står för en skola där kvalitet och kunskap alltid har högsta prioritet. En skolpolitik som sätter eleverna i centrum och förbättrar förutsättningarna för lärare, kommuner, ideella organisationer och aktiebolag som driver skolor att på allra bästa sätt klara det breda kunskapsuppdraget.

Själv har jag avrundat dagen med älg & grönsakssoppa. Allt för ofta glöms viltet bort i diskussionen om klimatsmart kost, men det får bli ett annat inlägg.

Dagdrömmen om att Gävleborg ska ingå i en Svealandsregion har nu definitivt gått upp i rök. Uppsala har tydligt sagt ifrån när det gäller att bilda region ihop med vårt län. Dalarna är de enda som besvarat friarstråten. Förhoppningsvis får detta oss att släppa den enkelriktade tanken på att vi till varje pris måste söderut. Gävleborg har mer gemensamt med Dalarna, Jämtland och Västernorrland än med Uppsala eller Örebro. Tillsammans kan vi möta framtidens utmaningar utifrån likartade förutsättningar. Eller som en bekant sa; ”Hellre porten till Norrland än avkrok i Svealand!”.

I februari startade den parlamentariska regionkommittén sitt arbete kring regionfrågan. Bakgrunden är att landets landsting har möjligheten att på egen hand bilda större regioner, är inte det gjort före 2012 kommer regeringen att ta beslut om en ny statlig läns/regionindelning 2015. Fördelarna med större regioner är bland annat en större skattebas för landstingen (nödvändig med tanke på sjukvårdens fortgående utveckling och specialisering), att regionerna själva skulle få kontroll av en dela av de statliga utvecklingsmedlen som länsstyrelsen administrerar och att regionerna skulle bli en starkare röst i EU-sammanhang. Nackdelar är exempelvis att hela frågan knappast är känd i den breda allmänheten samt risken för stora avstånd mellan förtroendevalda politiker i en ”storregion” och den lokala befolkningen.

Regionfrågan har varit aktuell tidigare, kring 2005 men Gävleborgs dåvarande ansökan om regionbildningen ”Svealand” med Dalarna, Uppsala avslogs av kammarkollegiet. När den parlamentariska  regionkommittén startade sitt arbete med ett ”stormöte” under vårvintern med kommun och landstingspolitiker från länet på Bollnäs folkhögskola var den tidigare Svealandsansökan som utgjorde basen för diskussionerna. Att bilda region norrut avvisades snabbt av ledande politiker som prompt vill söderut. Representanter från S & M ur kommittén har varit på några sonderingar i de andra länen men har mest bemötts med tvekan. Dalarna är det län som tydligt uttalat att det vill samverka med Dalarna men kommittén har avvisat en regionbildning enbart med Dalarna (klokt med tanke på hur landstingets ekonomi ser ut där).

Under den senaste sonderingsträffen nu under sensommaren har dock Uppsala avvisat regionbildning överhuvudtaget. I gårdagen GP skrev 3 tidigare regionråd och förordade att Värmland ska söka sig mot Västra Götaland och Bohuslän, i dag dementerar flera politiker detta i VF, förvirringen tycks total.  

Nästa träff i kommittén blir i början på september och det återstår att se om läget klarnar. Situationen nu är mer förvirrad och osäker än tidigare. Personligen känner jag mig tveksam om Gävleborg kommer att kunna presentera något förslag till statsmakterna överhuvudtaget, det finns för lite ”driv” i hela frågan.

Sen är frågan hur medborgarna i Gävleborg får bli delaktiga i diskussionen, i dag känner knappt länets förtroendevalda till den. Regionbildning eller vilse i pannkakan?

I maj fick jag möjligheten att tillsammans med representanter för S och V i Gävleborg bevaka det turkiska valet i Turkiets kurdiska delar. Resan bekostades av våra respektive partier och i Gävleborg tog Söderhamns Svensk Kurdiska förening initiativ till arrangemanget men det deltog ”frivilliga valobservatörer” från många håll i landet.

Dagarna före valet bestod av studiebesök främst hos det kurdiska partiet BDPs (Demokratiska fred och frihetspartiets) olika institutioner och valevenemang. Kurdernas kamp för att få sin kulturella identitet och grundläggande rättigheter tillgodosedda bemöts fortsatt med kraftfull repression från den turkiska staten. Tusentals ungdomar sitter häktade på godtyckliga grunder liksom ett flertal demokratiskt valda borgmästare under samlingsanklagelsen ”terroristkopplingar”. Detta till trots präglades valspurten av en genuin entusiasm som skiljer sig väsentlig från en svensk valrörelse. Musik, sång och dans pågick långt in på natten.

Själva valdagen delades vi in i 3 team som skulle åka runt till olika vallokaler i Midjatregionen för att se om vallagen efterlevdes. Det gällde bland annat att ingen beväpnade polis och miltär personal fick vistas i vallokalerna, något det var lite si och så med. Generellt verkade valet gå bättre till i staden Midjat än i byarna utanför även om vissa lokaler i staden  var mer eller mindre ockuperade av civil och uniformerad polis som tillämpade lagstiftningen  efter eget tycke och bland annat arresterade BDPs valövervakare. I byarna var det värre. Här berättade människor öppet att de sålt sina röster och vi såg även att det skedde ombudsröstning med valsedlar ”buntvis”(något som ej är tillåtet). Värst var ändå de 2 vallokaler där det utbröt riktigt våldsamma rallarslagsmål både mellan kurder och turkar men även internt mellan turkar. En statlig valförrättare berättade att situationen var okontrollerbar för honom och hans makt enbart vilade på militären utanför. Lynchstämningen låg i luften.

Sammanfattningsvis tror jag ändå att vår närvaro gjorde nytta. Framförallt uppskattade BDP vår närvaro och i alla fall några av de som fifflade under valet vet att de hade internationella ögon på sig.

BDP fick från 20 till 36 mandat vilket bidrog till valnattens glädjescener. Mandatökning bestod inte enbart av kurdiska kandidater utan även av kristna och assyrier som kandiderade för BDP. Några kandidater som valdes in var just de häktade borgmästarna. Enligt turkisk vallagstiftningen skulle de omedelbart ha släppt, något som fortfarande inte skett, någon rättegång har de heller inte fått. Tyvärr övergick firandet av valresultatet dock snabbt till våldsamma attacker från den turkiska polisen.

Mot våra om än marginella erfarenheter av kurdernas situation i Turkiet kändes det minst sagt skamligt att höra Sveriges utrikesminister Bildt gratulera Turkiets premiärminister Erdogan till ett väl genomfört val.

Barn som växer upp i fattigdom har inte samma chans i skolan, på arbetsmarknaden eller ens samma chans att få vara friska. Fattigdom kan skapa problem som lever kvar under resten av människors liv. Därför måste arbetet med att bekämpa barnfattigdomen prioriteras.

Frågor som påverkar barnfattigdomen finns utspridda på politiska nivåer. Det gäller frågor som utförsäkringar, möjligheterna att läsa in betyg, bostadsfrågor och mycket annat. Vi måste motarbeta denna fragmentisering av frågan. Ansvaret för barns och ungas uppväxtvillkor måste samlas tydligt.

Det är viktigt att få en samlad handlingsplan som bland annat Rädda Barnen kräver. Precis som det finns politik som kan motverka fattigdomen, finns det politik som kan skapa fattigdom. Det handlar om sådant som utförsäkringar, om svårigheter att läsa upp betyg, om vräkningar av barnfamiljer, om ensamstående föräldrars ekonomiska möjligheter. Därför behöver vi en handlingsplan med tydliga mål, där hela den ekonomiska politiken utvärderas ur ett barnperspektiv.

I dag var det möte med nämnden för tillväxt och regional utveckling på Bollnäs folkhögskola. Dialogen med eleverna gav en stark bild av folkhögskolornas möjlighet till individuellt växande tillsammans med andra oavsett ålder eller bakgrund. Värdefullt samtal och nästan lika magiskt som eleven som trollade 50 kronors sedlar till den dubbla valören...

Nämnden bestämde också att sätta igång arbetet med en kulturplan för Gävleborg. Syftet är att tydliggöra och förnya uppdraget till de regionala kulturverksamheterna och därmed stimulera vidare utveckling. Planen är sedan ett underlag för statens fördelning av bidragen.
Jag hoppas att den process som nu startar blir så bred, öppen och kreativ som det diskuteras. Få tradtionella möten och fler öppna workshops. Att arbete även sker på webben känns nutidsorienterat och offensivt för en offentlig verksamhet. Följ arbetet på bloggen:

http://kulturplangavleborg.blogspot.com/

Den slutliga fördelning av statsbidragen, som planen utgör grunden för, måste förbli ett oskrivet blad. För min del menar jag att någon av länets institutioner mycket väl kan få stryka på foten till förmån för exempelvis en futuristisk videoperfomance verksamhet i Loos eller något annat vi i dag inte ser inom den vanliga ramen.

Nämnden tog också en handlingsplan för att öka de förnyelsebara drivmedlen i busstrafiken. Nödvändigt dels av klimatskäl men även utifrån att X-trafiks budgetprognos som redan nu pekar på ett underskott på grund av att dieselprisindex går upp. Peak-oil är som bekannt passerad och dieseln kommer knappast att bli billigare...

Frågan om större regioner har varit död i länets politiska debatt efter att frågan om bildandet av en region tillsammans med Dalarna, Värmland, Västmanland, Örebro och Uppsala avslogs av Kammarkollegiet för något år sedan.

Diskussionerna om framtida regionbildningar har som sagt pågått under flera år. Motiven till att bilda nya regioner som är större än dagens landsting handlar mycket om att skapa bättre förutsättningarna för regional utveckling och tillväxt men också för hälso- och sjukvården. Ett annat motiv är att skapa en organisation som kan samspela med en ny statlig regional förvaltning och som kan hävda sig nationellt och i EU, till exempel när det gäller satsningar som rör infrastruktur, sysselsättning och innovationssystem.

Nu har frågan dock åter blivit aktuell och om länen själva inte ”klarar av” bildandet fattar regeringen beslut om nya regioner 2015. Region Gävleborg och landstinget har haft två stormöten med förtroendevalda och tjänstemän från landsting och kommunerna för att diskutera Gävleborgs val av region. Processen präglas enligt min mening av brådska, redan i år måste bilden ha klarnat om hur regionerna ska se ut.

Det var redan på det första mötet i januari tydliga besked från regionens och landstingsstyrelsens ordföranden om att Gävleborg vill söderut och att alla ska vara eniga. Sånt ger mig rysningar. Man kan inte inleda en förment demokratisk process i en så viktig fråga med att direkt peka ut facit och kräva rättning i leden. Så tycks dock processen tyvärr fortgå och när det efterfrågats alternativ till Svealandsprojeket blir de svaret skyldiga.

Rent krasst är Gävleborg ingen attraktiv partner för länen söderut. Vi är ett län med låg utbildningsnivå, hög arbetslöshet, höga ohälsotal mm. En ”död zon” är omdömen som vi får från våra grannar.

Själv ser jag större möjligheter med ”Region mittsverige”, Gävleborg, Dalarna, Jämtland och Västernorrland skulle mycket väl kunna bli en region med både gemensamma möjligheter och utmaningar. Gävleborg har mer gemensamt med dessa skogs och industrilän än tillväxtregioner som Uppsala och Örebro. Dessa län skulle gemensamt kunna vända den negativa spiral de befinner sig i det post-industriella samhället. Eller som en kommentar jag fick på ett debattinlägg i detta ämne: ”Hellre porten till Norrland än avkrok i Svealand”.

Jag tror personligen inte heller vi ska låsa oss vid dagens gränsdragningar. Hälsingland har en tydlig egen identitet, kanske ska länet gå åt varsitt håll?
Det är viktigt attmedborgarna i Gävleborg får bli delaktiga i diskussionen!

Läget just nu liknar mest ”vem tar vem” och det senaste är att Uppsala, Värmland och Sörmland har heta känslor och vill bilda en ”bananregion”. Som jag ser det är risken för vår del om vi fortsätter att låsa oss för ett alternativ att vi blir kvar på avbytarbänken.

Uttalande från miljöpartiet de Grönas årsmöte för Gävleborgs regionavdelning:

 

Vi vill från Miljöpartiet Gävleborgs årsmöte uttala att kärnkraften är livsfarlig, passar inte in i ett modernt samhälle och bör avvecklas snarast. Enligt Naturskyddsföreningen är det möjligt att halvera svenskt energibehov genom framförallt energieffektiviseringar1. För den elproduktion vi är i behov av finns tekniska lösningar för hållbara alternativ men det fordras också en ny energipolitik för att realisera dem. En sådan omställning av energipolitiken skulle bli en avgörande injektion på arbetsmarknaden med nya så kallade gröna jobb.

Vi uppmanar politiker i övriga partier att dra de enda rimliga slutsatser som kan dras efter de tragiska och avslöjande händelserna i Japan - sätt omedelbart igång en process för avvecklandet av all svensk kärnkraft!

Helt i strid med folkets vilja under folkomröstningen har alliansregeringen nu öppnat upp för nya kärnkraftverk i Sverige – när alternativet ”avveckling med förnuft” vann folkets förtroende 1980. Miljöpartiet har aldrig accepterat kärnkraften som en lösning på el-försörjningsproblematiken och har hela tiden, hävdat att tekniken är farlig för människor och skadlig för miljön. Reaktorsäkerhetsproblemen har varit ett av de avgörande argumenten för detta ställningstagande.

Marcus Häggström & Therese Metz, på uppdrag av Miljöpartiet Gävleborgs årsmöte
Sammankallande i Miljöpartiets regionstyrelse Gävleborg

Många nya intryck under de första månaderna i landstingsstyrelse och fullmäktige. Landstingets verksamhet är bred och mångfacetterad och fylld av specialistkunskaper. Det är en mandatperiod sedan jag satt där sist men det känns om att det råder en spirande anda av samförstånd mellan majoritet och opposition istället för ett konstant skyttegravskrig. Landstingstyrelsen har börjat jobba med en gemensam vision i syfte att utkristallisera mål att arbeta för. En bra ansats att söka gemensamma nämnare istället för skiljaktigheter. En del är rädda att det riskera att sudda ut partierna profil. Det tror inte jag, väljarna uppskattar verkstad före politisk teater och dessutom ger en god anda möjlighet för profilfrågor snarare än motsatsen.

Politiken ska syssla med Vad-frågor och tjänstemännen med Hur-frågor är en ofta upprepad uppdelning mellan politiken och förvaltningen. Frågan är vart gränsen går? I förra veckan besökte jag och mina partikamrater Hudiksvalls sjukhus, bland annat ambulansen, receptionen och Barnkliniken. Imponerande verksamheter! Oron för att läggas ned lever dock påtagligt kvar, något som de tre nuvarande styrande partierna Mp, S & C är överens om inte är aktuellt. Men när det gäller gränsen mellan politik och förvaltning blir exemplet Barnkliniken svårt. Här vårdas nyförlösta mödrar i samma sjukhuskorridor som kvinnor som genomfört en abort med barn döende i cancer. Det känns inte bra! Återstår att fundera på hur den situationen kan förändras utan att klampa in på "hur-frågorna" allt för mycket. En del verksamhetsföreträdarna vi träffade pekade på just de bristfälliga och otidsenliga lokalerna och hade en vision om ett ”Barnens hus”. Intressant, kanske den vägen det ska gå?

I dag blev det klart att det Wallenbergägda Aleris vann upphandlingen av Bollnäs sjukhus. Allt gick rätt till vad gäller kriterierna för pris och kvalitet. Det känns ändå trist att vi som vanligt i Sverige hamnar i antingen-eller. Antigen landstinget eller Wallenberg. Vart får de kooperativa eller idéburna driftsformerna möjlighet till att förverkliga sina alternativa driftslösningar?

I tidningen Svensk jakt lyfter så jägaren Mikael Karlsson nya aspekter i den heta vargdebatten. Kort sammanfattat menar han att en vargstam på 1000 individer skulle leda till ett produktions/konsumtionsbortfall av älg och rådjurskött samt av småskalig köttproduktion motsvarande 25% av den mest miljövänliga och uthålliga köttproduktionen i Sverige. Ett bortfall som sannolikt ersätt med ex. köttdjur uppföda på kraftfoder i Brasilien. Nu ska man ju inte svära på att siffrorna är exakta men visst är bortfall av klimatsmart kött en aspekt väl värd att reflektera över när det gäller den inflammera debatten om antalet rovdjur i våra skogar.